Gifta kvinnor har det bättre än sambokvinnor

Äktenskap ses sen många decennier tillbaka som en aning förlegad konstitution. Man förknippar det med kyrkan eller andra religiösa samfund och uråldriga patriarkala traditioner där kvinnor anses vara mäns egendom. Ett tydligt exempel på denna uppfattning om äktenskapet är det faktum att det är tradition att pappan går bredvid sin dotter till altaret för att sedan ”lämna över” henne till brudgummen, en mer eller mindre symbolisk demonstration av att pappan lämnar över ansvaret för sin dotter till hennes blivande man.

I Sverige har man haft en lång tradition av par som lever och bor tillsammans, men inte är gifta, d.v.s. det som vi idag bara benämner som sambo. Det tidigaste exemplet på när frågan om samlevnad utan giftermål väcktes var när romanen Det går an, skriven av Carl Jonas Love Almqvist, gavs ut 1839.

Fördelen med att vara sambor är att det är lätt att ingå i ett samboförhållande – man behöver varken registrera sig någonstans, söka hindersprövning hos Skatteverket eller genomgå en vigsel. Det räcker i princip med att byta adress till den man flyttar in hos, alternativt att båda byter till en ny gemensam adress. Eftersom det inte behövs någon registrering någonstans är det lättare att lämna ett samboförhållande, eftersom det räcker med att man endast flyttar isär. Man behöver inte skicka in en ansökan om äktenskapsskillnad till tingsrätten eller väcka frågan i någon annan instans. Denna typ av samlevnad kan därför anses medföra större frihet för både kvinnor och män, såväl hetero- som homopar. Frihet eftersom partnerna så att säga inte är juridiskt ”bundna” till varandra.

Som en följd av att sambor inte registreras är det svårt att få fram statistik på hur många som lever som sambor i jämförelse med dem som är gifta. Det är dock inte långsökt att hävda att samboförhållanden idag är mer vanligt förekommande än äktenskap. Man uppskattar att lite mer än hälften av alla barn som föds idag har ogifta föräldrar. Enligt statistik från MFOF (Myndigheten för Familjerätt och Föräldraskapsstöd) har faderskapet till 55 % av alla barn födda år 2019 fastställts genom bekräftelse. Faderskapet ska bekräftas hos socialnämnd om mamman inte är gift. Är hon gift blir hennes make per automatik registrerad som pappa till barnet och föräldrarna får gemensam vårdnad. En ogift mamma har ensam vårdnad om inte föräldrarna själva väljer att anmäla gemensam vårdnad hos Skatteverket eller hos socialnämnden i samband med faderskapsbekräftelse.

En annan väsentlig skillnad mellan gifta och sambor syns vid fördelningen av parets egendom när man skiljer sig eller separerar, d.v.s. vid bodelning. Gifta kvinnor har rätt till hälften av allt som maken äger om det inte är egendom som är förbehållet som enskild egendom, t.ex. genom ett äktenskapsförord, för då har hon inte rätt till att få del av det vid skilsmässa. Men allt annat ska delas lika.

Sambor å andra sidan, delar bara på det gemensamma bohaget, alltså möbler, köksartiklar o.s.v. Om den gemensamma bostaden har införskaffats för gemensamt bruk tas det också upp i bodelningen, men inte om ena sambon har flyttat in hos den andre i den bostad som personen redan bodde i. Vissa undantag finns för sambor som separerar där en av dem anses ha särskilt behov av att bo kvar i bostaden, exempelvis om de har gemensamma barn och barnen förväntas bo med den föräldern.

Vid arv gäller samma sak. Där ska också göras en bodelning innan det kan bli tal om att makan eller maken ärver den avlidne, beroende på om den avlidne har barn med annan. Sambor ärver bara varandra om de tidigare har skrivit in det i sina testamenten. Har de inte gjort det får de inte ärva, utan då går arvet till den avlidnes barn, om hen har några. Ett särskilt uppmärksammat exempel var då den kände författaren Stieg Larsson avled och hans sambo, Eva Gabrielsson, inte fick ärva hans kvarlåtenskap, trots att de levt ihop i 30 år. Det var Stiegs föräldrar som hade rätt till hela kvarlåtenskapen eftersom paret inte hade några barn ihop.

Att dessa problem uppstår beror delvis på hur sambolagen ser ut, att den ger sambor ett väldigt begränsat skydd vid separation eller död. En annan orsak är också det som gör att många väljer att ingå i samboskap, nämligen att det är oregistrerat. Man kan tycka att det inte borde vara ett krav, från lagstiftarens sida, att människor måste gifta sig för att kunna ärva eller ta tillvara på sina ekonomiska intressen, men om vi går tillbaka till den traditionella betydelsen av äktenskap har det alltid handlat om att bevara förmögenhet och äganderätt inom familjen. I det patriarkala och patrilinjära samhället har all förmögenhet tillhört män och barn har alltid ärvt efter pappan. I västvärlden har rika kvinnors arv från deras familj gått till hennes make efter att hon gift sig. Det var det som var skälet till att det blev så populärt bland adelsmän i Storbritannien, som under 1800-talet blivit av med sin förmögenhet i samband med de nya reformerna, att gifta sig med amerikanska arvtagerskor. Svärfars pengar gick direkt till honom istället.

Förutom kvinnorna så drabbades även barn av det här systemet. Barn vars föräldrar inte var gifta fick inte ärva något alls. Lyckligtvis har alla barn idag rätt att ärva från sina föräldrar, vare sig de är gifta eller inte.

Ska man lämna juridiken och istället titta på de sociala konsekvenserna för de kvinnor som är gifta respektive de som är sambos, är det uppenbart att det ur en ekonomisk synvinkel är mer fördelaktigt för kvinnor att vara gifta än att vara sambos. Män som grupp tjänar, som bekant, mer än kvinnor som grupp och har även i övrigt ett större ekonomiskt kapital. Vid en separation eller ett dödsfall blir det oftast kvinnan som drabbas hårdast ekonomiskt. Bara med den vetskapen borde man kunna förstå att äktenskap för kvinnor innebär större ekonomisk och juridisk trygghet jämfört med att vara sambor. För att frångå sambolagens bestämmelser krävs ett aktivt agerande av samboparet att skriva samboavtal och testamente.

Det finns flera studier på att kvinnor som lever med en man gör merparten av alla hushållssysslor och tar mest ansvar för gemensamma barn. Naturligtvis finns det alltid undantag. Om man nu ska leva tillsammans med en annan människa är äktenskapet att föredra för kvinnors del, särskilt om de är i en heterorelation. Ändå ses äktenskap som något nästan utdaterat och samboskapet ses som modernt. Jag kan inte låta bli att tänka att samhället lurar kvinnor att inte kräva det de borde ha rätt till genom att skapa en oro för att de blir bundna till en man om de gifter sig. Det är vanligt att man flyttar ihop med någon och så småningom skaffar barn tillsammans – men att gifta sig är ett för stort steg? Vad är den konkreta skillnaden i vardagen som man är så orolig för? Kalla mig skeptisk men jag har svårt att förstå den logiken.