Cash is still king
Någon vecka innan julen 2020 drabbas jag av plötsligt hjärnsläpp vid kassan på Willys. Jag blippar mitt bankkort vid kortläsaren och den ber mig att skriva in min pinkod. Just i den stunden är det helt tomt i huvudet. Jag inser att jag måste försöka mig på något så jag gör två-tre försök utan resultat. Jag säger till kassören att jag tyvärr inte minns min kod. Att jag ens har kunnat glömma koden gör mig så paff att jag tillägger: ”det här har aldrig hänt mig” vilket jag inser i efterhand låter som en genomskinlig lögn även fast det var sant. Kassören är förstående, tar bort en vara så att slutsumman blir mindre, vilket gör att jag kan skanna bankkortet utan kod. Sedan skannar han in den borttagna varan så att jag kan betala den också. Jag går därifrån med stor tacksamhet över att det gick att betala alla varor ändå och under resten av vägen hem försöker jag desperat komma på min pinkod.
Några dagar senare, den 23 december, när jag befinner mig på Jägersro Center (jag vet, dålig tajming!) för att jag vill vara tidig med att köpa champagne till nyår och slippa mellandagarna, har jag fortfarande inte kommit på min kod. Jag struntar i den över 10 meter långa kön till Systembolaget och går direkt till en bankomat i köpcentret och sätter in mitt kort, i hopp om att pinkoden ska komma till mig som genom en magisk åkallan. Efter första försöket tar bankomaten mitt kort. På skärmen står att jag ska kontakta min bank. När jag två sekunder senare fattar vad som har hänt blir jag stående åtminstone en halv minut till i ren häpnad. Jag hör någon bakom mig säga något. När jag tittar mig om axeln ser jag en äldre gubbe med en lätt irriterad (och antagligen stressad) blick bakom mig. Han väntar på att använda bankomaten som jag nu uppehåller. Jag flyttar på mig och gör en snabb googling på närmaste Handelsbanken, som visar sig ligga knappt 5 minuter ifrån.
När jag väl har kommit till banken och får prata med en anställd där berättar jag för honom vad som har hänt. Han knappar med något på datorskärmen framför sig och jag får veta att han har beställt ett nytt kort till mig men att kortet antagligen inte kommer att komma förrän efter nyår p.g.a. alla röda dagar.
Lite irriterad och besviken – men inte lika besviken som jag hade varit om jag hade behövt handla julklappar den här dagen – inser jag att jag får swisha över pengar till min mamma och be henne att ta ut kontanter till mig så att jag har pengar så jag klarar mig i åtminstone två veckor till. En tanke som liknar bitterhet sköljer dock över mig. Tanken på att jag behöver ta hjälp av banken och andra människor för att komma åt mina egna pengar.
Att få ut kontanter med mammas hjälp är inga problem. Jag ber henne ta ut 2500 kr som jag sen bär med mig i plånboken. Vissa affärer kan jag inte handla ifrån eftersom alla affärer inte tar kontanter. Faktum är att, när man saknar bankkort, inser man snabbt att långt ifrån alla affärer tar emot kontanter. Det är tvärtom väldigt vanligt att idag se uppsatta skyltar vid kassan när man går in i en butik eller restaurang där det sägs att de inte tar kontanter, bara kort och swish. Åker man utomlands upptäcker man att kontanter fortfarande är normen och bankkort är undantaget – i Sverige är det tvärtom.
Det är så vanligt här att det har talats om att helt avskaffa kontanter i Sverige. I december 2020 skickade regeringen ett direktiv om att utreda statens roll på betalningsmarknaden. Enligt en Sifoundersökning som gjordes på beställning av företaget Bankomat tycker hälften av de 1000 personer som tillfrågades att det är dåligt att kontanter allt mer har försvunnit som betalningsalternativ i butiker. Framför allt är trenden opopulär bland pensionärer men man ska inte heller glömma att det finns människor, unga som gamla, som inte har bankkort, t.ex. papperslösa och hemlösa. För att betala med swish är man som privatperson begränsad till endast de banker som kan erbjuda BankID. Alla dessa omständigheter bidrar till att öka bankernas inflytande i våra liv.
För drygt ett år sen läste jag en annan text som handlade om det här med bankernas makt över oss invånare. Att banker både kan övervaka och kontrollera vår tillgång till våra pengar. Artikeln fick mig verkligen att tänka till och förändrade min positiva inställning till en kontantfri tillvaro. När jag blev av med mitt bankkort kom jag att tänka på den texten igen.
Jag fick mitt nya bankkort bara några dagar efter nyår. Men ända sedan januari har jag fortsatt ta ut en viss summa kontanter efter varje löning. Det är en viss skillnad på att se pengar i sin hand när man betalar med dem, och att se några siffror på en skärm. Handlar jag i en mataffär idag betalar jag nästan alltid kontant. Jag, liksom många andra, skulle nog bli väldigt upprörd av att se kontanter försvinna helt i vårt samhälle, för jag kan inte låta bli att tänka på vad det kommer leda till: individens totala vardagliga beroende av banker.
Kanske något att fundera på till nästa lön.