Tankar om HBO-dokumentären ”Knutby: I blind tro”
Jag vet inte vad det är med Knutby, mordet som skedde och hela sektdramat som utspelade sig där fram till 2016 men det är som om min nyfikenhet aldrig stillas, oavsett hur mycket jag läser om det, lyssnar på poddar eller ser på dokumentärer om det.
När jag fick reda på att det hade gjorts en ny dokumentärserie om Knutby-dramat kände jag hur det nästan kliade i kroppen av spänd förväntan på första lediga tillfället att börja titta på det. Skeptikern i mig tänkte att detta säkerligen var ett sätt för skaparna att rida på populariteten kring en historiskt ökänd händelse i Sverige. Knutby Filadelfia lär utan tvekan vara den mesta kända och omtalade sekten i landet. Det är med stor sannolikhet den enda religiösa församlingen som kontinuerligt har kallats för sekt, åtminstone av utomstående.
En annan tanke jag fick var en aning trött sådan: Hur mycket ska det berättas och undersökas om Knutby egentligen? När tar det slut? Det har trots allt gått 17 år sen mordet och mordförsöket skedde.
Men. Jag är väldigt glad att jag gav det en chans och lät min nyfikenhet vinna över förnuftet. Inte nog med att dokumentären är välproducerad, i riktig true crime-stil, men den lyckades också med något som vi faktiskt inte fått se tidigare: att komma med ny fakta och information!
Dokumentärserien följer journalisterna Martin Johnson och Anton Berg, specialiserade på att undersöka oklarheter i kontroversiella fall, medan de går igenom hela polisutredningen och rättsprocessen från det att polisen tillkallats till Knutby den där natten 10 januari 2004 då mordet ägde rum tills domen där Sara Svensson dömdes till rättspsykiatrisk vård för mord och mordförsök, och Helge Fossmo till fängelse på livstid för anstiftan till mord.
Journalisterna upptäcker några märkliga saker som man under förundersökningen inte har fäst särskilt stor vikt vid, exempelvis att uppgifter om hur Alexandra Fossmo dött genom ett så kallat ”sittande skott” mot huvudet i den rättsmedicinska rapporten inte stämmer överens med det som Sara – mördaren – erkänt i förhör eller demonstrerat i den inspelade rekonstruktionen som domstolen har fått se. Förutom detta får vi veta en rad andra omständigheter som gör att man som tittar blir allt mer övertygad om att fallet varit mer komplicerat och mindre ”tillrättalagt” än vad polisen och åklagaren har velat påskina.
Förutom att lägga fokus på själva förundersökningen och rättsprocessen fokuserar dokumentärserien även på det som, om möjligt, väckt ännu mer intresse hos allmänheten, nämligen själva sekten och dess medlemmar. Här tar man upp det som vi utomstående kanske har hört och sett från andra dokumentärer om sekten, d.v.s. maktmissbruket, övergreppen, hela myten kring Kristi Brud och hur det gav Åsa Waldau oförtjänt stor makt i församlingen. Vi får se de f.d. pastorer och medlemmar som har pratat om sekten i andra sammanhang.
Journalisterna i dokumentärserien försöker ge en så stor helhetsbild som möjligt av både församlingens uppbyggnad och funktion och det som framkommit i polisutredningen. De konstaterar ganska omedelbart att mekanismerna som drivit sekten och dess medlemmar knappt varit av intresse för polisen under utredningen eftersom det skulle göra skuld- och ansvarsfrågan för mordet och mordförsöket allt för komplicerad.
Det som gör den här dokumentärserien unik och framför allt sevärd är de intervjuer med Sara Svensson och Helge Fossmo som journalisterna faktiskt lyckats få till stånd. Det och att vi som tittare, tillsammans med Martin Johnson och Anton Berg, får se den oredigerade versionen av rekonstruktionsvideon som polisen spelat in och som aldrig tidigare visats i media eller i domstol.
Dokumentärserien väcker många frågor. Men när sista avsnittet är slut lämnas man som tittare med rysningar i kroppen över alla de svar man känner ett behov av att få.