Tre miniserier du måste se

Jag har alltid varit en serienörd. De senaste åren har jag dock märkt att jag tappar fokus och intresse för en serie snabbare än vad jag brukade. Det krävs mycket till för att jag ska kunna vara investerad i en serie från början till slut. Därför blir jag nästan lättad och tacksam när jag hittar en serie där man kan följa en berättelse inom loppet av ett begränsat antal avsnitt, d.v.s. en miniserie. Tidigare har jag underskattat miniserier, numera letar jag aktivt efter dem, både på Netflix och HBO. Om jag påbörjar en serie vill jag kunna fullfölja den. Är den bara en säsong med högst 10 avsnitt kan jag vara engagerad i handlingen och samtidigt bibehålla intresset fram till slutet.

Därför vill jag ta upp tre miniserier som jag verkligen tyckt om och som lämnat ett starkt intryck på mig som tittare. Självklart skulle jag tveklöst rekommendera andra att se dem också. Samtliga finns att se på HBO Nordic.

Chernobyl

Jag är antagligen väldigt sen på bollen med att ha sett denna. Jag har velat se den sen den kom ut 2019 men har inte kommit till skott förrän drygt en månad sen. Precis som namnet antyder handlar serien om reaktorexplosionen i kärnkraftverket Tjernobyl som ägde rum den 26 april 1986 norr om Kiev i sovjetiska Ukraina.

I seriens fem avsnitt får man följa händelseförloppet från det att olyckan äger rum till det enorma arbetet med evakuering och de fruktansvärda konsekvenser som olyckan fick för, inte bara lokalbefolkningen, utan stora delar av den östeuropeiska befolkningen. I huvudrollerna ser vi Jared Harris, Stellan Skarsgård och Emily Watson.

Förutom duktiga skådespelarprestationer vill serien även visa den sovjetiska regimens arbete med att styra och kontrollera det narrativ som skapades kring olyckan, framför allt genom propaganda och dold information som inte fick nå allmänheten. Vi får bl.a. följa vetenskapspersoner som i motvind kämpar för att få styrande politiker att förstå allvaret i olyckan och de konsekvenser som den får, ibland inför döva öron, eftersom det är viktigare för regimen att framstå som stark för omvärlden än att höra om sina egna brister och sitt ansvar i det som skedde. Serien är lika mycket en berättelse om den enskilda individens sårbarhet som en kritik gentemot den dåvarande kommunistiska diktaturen.

Serien har verkligen berört mig och öppnat mina ögon för vilken katastrofal händelse olyckan i Tjernobyl faktiskt varit, hur den har fått konsekvenser inte bara för hela den ukrainska befolkningen utan för stora delar av Europa. Alla har hört talas om Tjernobyl-olyckan. Den här serien gör dock ett utmärkt jobb i att berätta och visa de praktiska följder som olyckan fick, och alla de människor som fick sätta livet till bara för att hindra spridningen av den extrema mängden radioaktiva ämnen. Olyckan är helt klart någon av de mest tragiska händelserna i Europa under 1900-talet – och det säger en hel del! Att Pripyat, staden som låg närmast kärnkraftverket, än idag är en så kallad spökstad efter evakueringen av dess tidigare ca 50 000 invånare talar sitt tydliga språk om hur långvariga konsekvenserna har varit. Som den historienörd jag är har serien haft en stor inverkan på min uppfattning av den här delen av vår historia. Jag förmår inte annat än att fascineras och förfasas över hur verkligheten ständigt överträffar dikten. För mig är det en gåta varför man inte pratar mer om Tjernobyl-katastrofen i skolor, framför allt i historielektionerna. Ingen borde tillåtas glömma detta.

Sharp Objects

Den här serien är en filmatisering av Gillian Flynns debutroman med samma titel. Vi får se Amy Adams spela Camille, en deprimerad och alkoholiserad journalist som åker till sin gamla hemstad i Missouri för att rapportera om en ung flicka som är spårlöst försvunnen. Till saken hör att en annan flicka, i samma ålder, försvunnit och hittats mördad där bara ett år innan. Polisen har aldrig hittat mördaren. Camille är först motvillig till att åka dit, eftersom det innebär att hon måste träffa sin mamma, som hon aldrig har haft en bra relation med. Till slut övertygas hon av sin chef att ta sig an utmaningen och åker därför dit ändå. Under seriens åtta avsnitt följer vi Camilles sökande efter vad som faktiskt hände med flickorna men också hur det leder henne till att upptäcka fruktansvärda hemligheter i hennes egen familj.

Serien är lika mycket en kriminalserie som en psykologisk berättelse om en familj med ansträngda relationer och mörka hemligheter, och vi får se allting ur Camilles perspektiv. Det är karaktärernas egenheter och hemligheter som driver handlingen framåt. Stjärnorna i miniserien är helt klart de skådespelare som gestaltar de tre kvinnliga huvudkaraktärerna. Jag tror att rollen som Camille är en av mina favoriter från Amy Adams faktiskt. Patricia Clarkson, som spelar Camilles mamma, Adora, är lysande på att trovärdigt gestalta en kvinna som lyckas framstå som både skör och dominerande på en och samma gång. Camilles tonåriga lillasyster, Amma, som spelas av Eliza Scanlen (en skådespelare jag inte känner till sen innan), är å sin sida manipulativ och bortskämd, med ett rejält bagage av egna hemligheter.

Jag har sett den här serien två gånger. Andra gången var t.o.m. bättre än första. Scenografin och musiken gör mycket men handlingen i sig är minst lika stark. Jag har definitivt en förkärlek för psykologiska thrillers och detta är en sådan. Jag läste ut boken under sommaren 2018, bara någon månad innan jag fick veta att serien skulle komma ut. Ska jag utgå helt från minnet har man gjort ytterst få förändringar från boken. Mordgåtan står såklart i fokus men sökandet efter svaret är minst lika spännande och skrämmande att följa.

Mrs America

För att se något aningen mer lättsamt än de övriga två miniserierna kan man ägna sex timmar åt den här serien istället. Mrs America är en verklighetsbaserad serie som handlar om kvinnorörelsen under 1970-talets USA. I synnerhet handlar serien om det nationella arbete som lades ner på att få ERA (Equal Rights Amendement) ratificerad i USA. I seriens centrum står Phyllis Schlafly (som spelas mästerligt av Cate Blanchett), en konservativ antifeministisk kvinna som bildar sig en kvinnlig motståndsrörelse som arbetar emot att ERA ska ratificeras. I Phyllis värld utgör ERA ett hot mot den traditionella kvinnorollen och kärnfamiljen och bör därför bekämpas. På motståndarsidan har vi dem som vi numera kallar för andra vågens feminister och som leder kampen om kvinnors och mäns lika rättigheter: bl.a. Bella Abzug, Betty Friedan och Gloria Steinem.

Även om serien har fått en del rättmätig kritik för att delvis förenkla porträtteringen av kampen och på något sätt få den att framstå som ett krig mellan konservativa kvinnor och feminister (istället för en kamp mellan de rådande strukturerna och kvinnorörelsen som bara vill att kvinnorna att bli erkända som fullvärdiga medborgare i samhället) är den en trovärdig skildring av de stora förändringar som rådde för kvinnor under 1970-talet, både i det offentliga och privatlivet, som en följd av föregående årtiondes sexuella revolution.

Eftersom serien är baserad på verkligheten är även de flesta karaktärer baserade på riktiga människor. Cate Blanchett är väldigt duktig och trovärdig som den konservativa, och inte särskilt sympatiska, Phyllis Schlafly som både leder en politisk kampanj med andra hemmafruar samtidigt som hon gör detta med motiveringen att feministerna vill ta ifrån kvinnor deras ”trygga” och ”rättmätiga roll” i hemmet. Rose Byrne spelar den legendariska feministikonen, Gloria Steinem, och lyckas fånga hennes karakteristiska gester, rörelser och sätt att tala på ett sätt som ändå känns äkta istället för ren imitation. En till eloge vill jag också ge till Uzo Aduba, som spelar Shirley Chisholm, den första svarta kvinnan som valdes in i det amerikanska representanthuset och som stod bakom ERA tillsammans med andra feminister under den här perioden. Jag tycker det är tråkigt att jag inte har hört talas om henne förrän jag såg den här serien.

Serien gör ett bra jobb med att visa kvinnornas kollektiva kamp och den kamp som respektive kvinna för i sitt eget privatliv, samt hur dessa kamper ständigt avlöser varandra. Mrs America fungerar som en påminnelse på hur långt vi har kommit i vårt samhälle idag, men som tittare blir man också påmind om hur varje framsteg, både då och idag, konstant måste försvaras och att man alltid måste vara beredd på att möta motstånd från samhället. Tyvärr har vi fortfarande liknande bekymmer även idag.