”Tills alla dör” – Diamant Salihu
Polisen frågar vad som är lösningen på konflikten.
”Det finns inga lösningar.”
”Ska det fortsätta tycker du?”
”Ja.”
”Hur länge då?”
”Tills alla dör”, svarar Jaffar Byn.
Nu har jag läst ut den nyutkomna och omtalade reportageboken ”Tills alla dör”. Journalisten Diamant Salihu skriver om kriget mellan gängen Shottaz och Dödspatrullen i Järvaområdet i Stockholm, hur ungdomar som från början varit barndomsvänner och vars föräldrar umgåtts ihop, har vänt sig mot varandra och börjat dödat varandra. På sex år – sedan 2015 – har 12 liv förlorats i gängkonflikten.
Salihu skriver på ett mycket pedagogiskt sätt. Han beskriver de fruktansvärda morden men ger oss också en inblick i de inblandades förflutna, deras personliga liv och hur deras anhöriga har berörts av händelserna. Salihu skriver utifrån alla möjliga perspektiv – närståendes, polisens, socialtjänstens, skollärares o.s.v. – för att ge en så mångfacetterad bild av konflikten som möjligt till den utomstående läsaren. Han belyser konflikten på ett objektivt sätt och lyckas samtidigt få en att känna sig som en fluga i väggen i all information han tar del av. Man kan inte annat än dras med i berättelsen och det som berättas av de otaliga intervjuer han har genomfört.
Jag kan bara föreställa mig hur frustrerande det måste ha varit att göra research på den här konflikten. Salihu redogör väldigt tydligt för den tystnadskultur som råder i civilsamhället, hur han försöker få anhöriga till de döda killarna att berätta om deras situation och deras sorg och möts av tystnad från en majoritet av de personer han försöker intervjua. Det hintas om saker men ingen vågar säga tillräckligt av rädsla för att bli utsatt för repressalier av gängmedlemmar från motståndarsidan eller deras sympatisörer. Inte heller finns det någon som vågar komma fram och vittna. I hans samtal med poliser berättar polisen att de har svårt att få någon av de närstående till de misstänkta att ge dem någon information. Det leder till att nästan alla morden är ouppklarade fall. Socialtjänstens insatser biter knappt på en enda av de inblandade och många av killarna spenderar tid i ungdomshem för att sedan rymma och vara tillbaka i samma kriminella miljö som innan.
Boken väckte mycket tankar hos mig och jag kunde emellanåt nästan känna mig matt över vissa händelser som beskrevs. Nästan som att förortens inställning och den likgiltiga inställning som en del personer hade när de pratade om dödskjutningarna på något sätt smittade av sig på mig som läsare. Jag kan förstå att en del av den majoritet människor som bor i området rycker på axlarna och bestämmer sig för att till slut bara fokusera på att gå vidare med sina liv. Att slippa tänka på de jobbiga händelserna som de alltid blir påminda om av media och utomstående medan de själva försöker få vardagen att gå ihop och sköta sitt. I boken beskrivs bl.a. hur killarnas familjer har försökt att medla mellan gärningspersonernas och de dödas föräldrar för att få ett slut på konflikten men att det inte gjort någon skillnad. Föräldrarna berättar hur de har tappat kontrollen om sina barn, som inte visar någon respekt för vare sig omgivningen eller vuxenvärldens önskemål. Föräldrarna vågar i vissa fall inte heller be om hjälp av rädsla för att socialtjänsten tar barnen ifrån dem. Salihu pratar även med dem som startat föreningar för att stötta lokalbefolkningen i de trauman som konflikten har skapat hos dem.
Boken innehåller mycket tragedi men är skriven på ett väldigt sakligt sätt med en del personliga reflektioner från författaren själv. Salihus goda intentioner med att verkligen granska konflikten och dess inverkan på hela samhället genomsyrar hela boken. Man kan inte annat än skräckläsa från början till slut och instämma med de frågor som han ställer: hur länge ska det här hålla på? Hur kan vi som samhälle tillåta att sådant grovt våld normaliseras? Och vad har vi för ansvar för att få slut på det?