Jag konsumerar, alltså är jag

Jag tänker ibland på hur förbjudet det är att vara nöjd med sitt liv och det man har.

I vårt samhälle uppmuntras man från barnsben till att bli framgångsrik. Framgång, enligt den allmänna uppfattningen, betyder alltid en strävan efter en tillökning av något: det kan vara social status, högre utbildning, pengar eller makt. Inte sällan brukar en av dessa saker leda till en annan. De som har högre utbildning tjänar ofta mer pengar än de som har lägre eller ingen utbildning alls. De som har mer pengar får högre makt och därigenom en högre status i samhället. De som har en hög utbildning har kunnat ta sig igenom denna med hjälp av ett starkt socialt nätverk o.s.v. Genom att sträva efter att uppnå dessa saker sägs det att vi kommer bli framgångsrika. Varför ska man vara framgångsrik? För att det innebär att man tjänar mer pengar, vilket ger en ett bättre liv och därmed också har större förutsättningar för att vara lycklig under den korta tid som man har på jorden. Att fattiga människor har en kortare genomsnittlig livslängd än människor som tillhör medel- eller överklassen är ingen kontroversiell åsikt – det är ett faktum. Fattigdom och skammen över att vara fattig är ingenting man ska underskatta.

Tittar man på samhällen i sig så mäts ett lands framgång av den så kallade ekonomiska tillväxten. En stor anledning till att Sverige inte har infört karantän under coronakrisen – trots det stora dödsantalet sett till antalet invånare och den enorma påfrestningen som pandemin har inneburit för vården – var för att man sa sig vilja skydda ekonomin (det och att svenska staten uppenbarligen har saknat den beredskap som krävdes för att kunna hantera sådana här kriser, men det är en annan femma). Hur skyddar man då ekonomin under en pandemi? Genom att med ekonomiska medel göra det möjligt för företag, stora som små, att fortsätta producera varor och tjänster så att människor kan fortsätta konsumera. Ju fler varor och tjänster som produceras och konsumeras desto mer ökar landets BNP. Eftersom Sverige haft så få restriktioner i jämförelse med andra länder under coronakrisen har BNP bara sjunkit med 2,8 procent under 2020, enligt SCB.

För att värna om ekonomin i ett land krävs alltså att människor fortsätter att konsumera varor och tjänster i så stor utsträckning som möjligt, t.o.m. när dessa varor eller tjänster egentligen inte tillgodoser den enskildes behov. Enligt författaren och litteraturvetaren Nina Björk är reklamen ett viktigt verktyg för att locka till konsumtion eftersom den alltid kopplar samman en vara eller tjänst med ett inneboende mänskligt begär eller behov. Ett vanligt exempel är när en reklam visar hur en parfym gör oss mer attraktiva för det motsatta könet. Det som säljs är parfymen men det som vi faktiskt vill ha är ju att bli åtrådda av det motsatta könet (om vi är heterosexuella). Man behöver inte vara ett geni inom marknadsföring för att förstå att det är så här all reklam fungerar: köp detta (=en vara/tjänst) så får/blir du detta (=tillfredställelse av ett mänskligt behov)! Samtidigt vet vi också att det är en lögn.

Men vad händer om man tycker att man har det man behöver och är nöjd med det? Klimatet och möjligtvis din plånbok tackar dig men företagen och bankerna blir inte glada. Även om man skulle tycka att man klarar sig ekonomiskt ändå blir man socialt sett en utböling och ses som antingen bakåtsträvande eller bara tråkig. Att vara nöjd med det man har eller att byta till en enklare livsstil som innefattar mindre konsumtion må väcka känslor av beundran hos vissa men är strängt tabu i vårt samhälle eftersom det sägs ha en negativ inverkan på den ekonomiska tillväxten.

Som kontrast till detta kan vi jämföra förbudet att vara nöjd med påbudet att man ska vara lycklig, eller åtminstone sträva efter det. Det är ju det budskapet vi får hela tiden. För att vi ska vara lyckliga sägs det att vi ska sträva efter något: arbeta mer så vi kan köpa mer varor/tjänster/”upplevelser” o.s.v. Det finns människor som stressar så mycket i denna strävan efter ett ”bra liv” att de går in i väggen, samtidigt som det finns de som vill göra andra prioriteringar och vara nöjda men inte får det för att de då riskerar ekonomiska eller sociala repressalier. Det är som att vi inte på riktigt tror att man kan vara nöjd och lycklig samtidigt. Att ”nöja sig” med något ses t.o.m. som något negativt, nästan synonymt med att ”ge upp”.

Att vara ”lycklig” paketeras som något vi ska sträva efter genom hela livet men när är det tänkt att den här lyckan ska vara uppnådd? Och hur ska man känna igen den när man samtidigt matas med idén om att man aldrig ska ”nöja sig”? En av de fem vanligaste sakerna som människor ångrar på sin dödsbädd är att de inte tillåtit sig själva att vara lyckligare. Det sägs inte uttryckligen av studier men jag skulle tippa på att ingen någonsin ångrat att de inte arbetade mer. Alla vet att god hälsa och tid med nära och kära är vad människor egentligen värdesätter, även om vissa tar längre tid på sig att förstå det än andra.

Budskapet är att vi måste fortsätta konsumera för att landets ekonomi är beroende av det. Skitsamma hur det går för klimatet eller att planeten inte har resurser för ständig ”tillväxt”. Som individ ska du alltså aldrig vara nöjd med det du har utan du ska fortsätta konsumera för att bli lycklig. Jag är nog inte den enda som inte fattar hur det här tänks gå ihop.