Millennium bok 2 och 3 – Stieg Larsson

Det finns inga oskyldiga. Det finns bara olika grader av ansvar. – Lisbeth Salander.

Det är flera år sen jag läste första boken ur Stieg Larssons Millennium-trilogi, Män som hatar kvinnor. Nu har jag emellertid äntligen läst ut de andra två böckerna, Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes. Efter författarens död har ytterligare fyra böcker skrivits, fast av andra författare. De senare böckerna har jag inte planerat att läsa, eftersom jag har mina tvivel och känner mig allmänt motvillig till att någon annan än originalförfattaren ska fortsätta historien om de karaktärer som är så starkt förknippade med denna bokserie. Det är sagt att Stieg Larsson hade ett nästintill färdigt manus till den fjärde delen av serien innan han dog men denna kom tyvärr aldrig att publiceras.

Det finns så mycket jag skulle kunna säga om böckerna. Till att börja med gör böckerna ett starkt intryck på läsaren. Man kan inte annat än imponeras av den detaljrikedom som genomsyrar de båda böckerna. Karaktärerna känns lika levande som riktiga människor, med gedigna bakgrundshistorier och unika porträtt. Platser och händelser är lika detaljerade och utförliga som karaktärerna, ibland t.o.m. så detaljerade att det känns som om man snarare läser en myndighetsrapport än en roman, vilket passar bra för den här genren. Det bidrar till att romanerna, trots att de är baserade på ren fantasi, känns desto mer verkliga för läsaren.  Att läsa om hur Lisbeth Salander hackar sig in på diverse personers datorfiler beskrivs så enkelt och självklart att en vanlig lekman kan tro att det verkligen är så det går till i verkligheten.

Trots att det rör sig om två böcker är kan handlingen sammanfattas ganska enkelt och kortfattat. Pippi Långstrump-inspirerade Lisbeth Salander hamnar i en situation där hon misstänks för trippelmord efter att en journalist, en kriminolog och en advokat hittas mördade. Journalisten Mikael Blomkvist tar på sig rollen att bevisa att hon är oskyldig till brotten. Både Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes handlar således om morden, utredningen och efterföljande konsekvenser som uppstår för de två huvudkaraktärerna. De sista två böckerna följer samma handling där tredje boken börjar direkt efter att den andra boken slutar. Detta skiljer sig från första boken, Män som hatar kvinnor, som har en mer självständig handling och utspelar sig ca 1,5-2 år före händelserna i andra boken drar igång. Med andra ord kändes tvåan och trean lite grann som en och samma bok. Tyvärr bidrog detta till att man ibland kunde bli otålig som läsare för att allt går så långsamt, även om handlingen i sig aldrig slutar vara spännande. Det gjorde också att mitt intresse för nykomna karaktärer mitt i handlingen var svalt.

Liksom i första boken är våldet mot kvinnor ett genomgående tema, som däremot får stå mer i bakgrunden när handlingen utvecklas till att även handla om korruption inom Myndighetssverige. Stieg Larsson var bra på att skriva och konstruera ett mörkt och korrupt Sverige, vilket antagligen ger en inblick i den syn han själv hade av landet. Det ter sig dock naturligt med hänsyn till att han spenderade en stor del av sitt liv med att kartlägga och sprida kunskap om högerextrema grupper i landet, för att inte tala om att han under flera års tid levde under hot p.g.a. sitt arbete som journalist och chefredaktör för tidningen Expo. Det är sorgligt att vi inte längre kan ta del av hans kunskap och insikter när sådana extrema ideologier numera har fått ännu större fotfäste i samhället än när han var vid liv.

Med tanke på den stora kunskap som han besatt kring högerextremistiska grupper, myndigheter och noggrannheten han tillämpade när det gällde jakten på kunskap och information är det desto mer märkligt att en av hans huvudkaraktärer är omyndigförklarad. Ett koncept som inte funnits i Sverige sedan 80-talet. Som jurist kan detta göra mig lite irriterad då jag vill tro att Stieg Larsson ändå besatt en hel del kunskap om juridik, vilket behövdes i hans outtröttliga arbete. Jag kan inte låta bli att undra om han var okunnig i hur förvaltarskap fungerar och att det inte går att omyndigförklara någon eller om han visste detta men valde att låta fantasin styra till förmån för en mer spännande handling och personporträtt. En annan nagel i ögat för mig var beskrivningen av Lisbeth Salanders rättegång, där försvarsadvokaten bl.a. står upp när hon pratar (vilket inte händer i svenska rättegångar) och där vittnesförhören verkar sammanblandas med frågor till såväl bisittare som den tilltalade (d.v.s. Lisbeth Salander själv). I själva verket finns det en väldigt tydlig ram för hur förhör med olika vittnen och parter ska ske i domstol, och som inte alls öppnar för den dramatik som uppstår i den tredje boken under rättegången. Det får mig att undra om Stieg Larsson kanske inte varit åhörare vid särskilt många rättegångar.

Jag inser att det låter som att jag har mycket kritik mot författaren och böckerna. Det har jag egentligen inte, jag tyckte väldigt mycket om böckerna! Jag rekommenderar ändå alla hans böcker eftersom de i mångt och mycket känns väldigt unika i jämförelse med andra kriminalromaner, som ofta saknar den detaljrikedom man får glädje av i hans böcker. Först efter att ha sett dokumentärfilmen om Stieg Larsson (som passande nog heter Mannen som lekte med elden) har jag insett hur stort intresse och driv han hade i jakten på kunskap och kartläggningar av högerextrema grupper. Jag kan inte annat än beundra honom för hans arbete och att han fortsatte trots alla fiender han fick emot sig. Det är lätt att känna igen dessa egenskaper av författaren i hans två huvudkaraktärer, Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist, som var och en för sig är lika outtröttligt kunskaps- och informationsdrivna som författaren själv.