Ivan Iljitjs död – Leo Tolstoj
Medan jag långsamt tragglar mig igenom det stora eposet Anna Karenina blev jag nyfiken på om Leo Tolstoj skrivit andra, mindre långa romaner som tar sig mycket snabbare att plöja sig igenom. In kommer Ivan Iljitjs död, en kortroman på mindre än 80 sidor jag läste som e-bok på min Kindle. Boken skrevs år 1886.
Ivan Iljitj är en jurist och domare som när han är 45 år gammal och når en höjdpunkt i karriären får reda på att han är dödligt sjuk. Trots alla läkare han träffar med anledning av sin sjukdom tycks det inte vara någon som ärligt vill berätta för honom vad det är för fel på honom. Romanen handlar om Ivan Iljitjs handlingar och tankar före hans död. Man får följa hans ångest, smärta och hjälplöshet där han stadigt och säkert vet med sig att han ska dö, hur han är en börda (tror han) för sin fru och sitt hushåll och hur hans kollegor börjar förbereda för vem som ska ersätta honom på arbetsplatsen. Han inser att den lyx och den status han alltid strävat efter inte tycks hjälpa honom det minsta, och han börjar själv (med undantag av en endaste betjänt) förakta nästan varje människa som besöker honom eller för den skull försöker trösta honom. När han tänker tillbaka på vad som gjort honom glad i livet kommer han flera gånger att tänka på barndomen, och väldigt lite på sin karriär eller sitt liv som vuxen. Han vill kunna gråta ut och få tröst precis som ett litet barn men skäms för mycket för att be om.
Och ju längre från barndomen och närmare det närvarande han kom, desto mer intetsägande och tvivelaktiga blev hans glädjeämnen.
Romanen ger en väldigt bra och tydlig inblick i en döende mans tankar och självinsikt i hans sista år, månader och dagar, allt eftersom han börjar förlikas med tanken på döden. Karaktärerna känns levande och ytterst mänskliga, även när man inte får så mycket insikt i deras tankar eller personlighet på de få sidor som romanen består av.
Den yttre ställning, som Praskovja Fjodorovna intog till mannens sjukdom och som hon yppade för såväl andra som honom själv, var sådan: Ivan Iljitj var själv skuld till sin sjukdom, och hela denna sjukdom var ett nytt obehag, som han utsatte sin hustru för. Ivan Iljitj kände väl, att denna uppfattning inte var överlagd, men det blev honom fördenskull inte lättare att bära.
I rätten märkte Ivan Iljitj eller trodde sig märka, att folks förhållande till honom var lika underligt. Än tyckte han att man betraktar honom, såsom man betraktar en människa, som snart har att lämna en plats ledig […]
Även om romanen kan tyckas ha ett förutsebart slut är det själva resan gång under läsningens som får anses vara det viktiga. Insikten om att död och sjukdom kan drabba vem som helst, även den helt friske, och därför tvinga en att omvärdera sitt liv är det som händer Ivan Iljitj.
Det är lätt att förstå varför Leo Tojstoj är en sådan hyllad författare. Man kan inte annat än bli att bli berörd av Ivan Iljitj öde och Tolstoj skriver på ett sätt som drar med en i handlingen och gör en nyfiken från början till slut.