”Om könets existens” – Kajsa Ekis Ekman

Jag har varit nyfiken på att läsa den här boken sedan februari-mars då jag fick höra att den skulle komma ut i början av april i år.

2018 skrev journalisten och författaren Kajsa Ekis Ekman en debattartikel i Aftonbladet där hon problematiserade nya lagförslag i Sverige och flera andra länder som ville ändra synen på kön och där hon argumenterade för att den nya synen på kön skulle drabba främst kvinnor samtidigt som det inte nödvändigtvis skulle förenkla transpersoners tillvaro. Efter artikeln blev hon hårt kritiserad och anklagades av transaktivister och andra debattörer för att vara transfobisk. Nu har hon skrivit en bok där hon återigen problematiserar frågan om kön.

I boken skriver Ekis om hur den nya synen på kön – nämligen att kön inte avgörs av vilket könsorgan och vilken kromosomkombination man har utan vilket kön man själv upplever sig vara (könsidentitet) – har fått allt större fäste och blivit mer eller mindre vedertagen inom akademin, myndigheter, politiken, idrotten, kvinnorörelsen och andra områden i samhället. Enligt denna nya teori är det inte längre biologin som avgör vilket kön man tillhör, utan våra könsroller, d.v.s. det som man annars kallar för genus. Ekis anser att synen är problematisk eftersom den påverkar alla människor, inte bara transpersoner, och innebär en återgång till den gamla synen på kön där kön och könsroller hör ihop, där könsroller är fasta och förutbestämda och därmed inte heller går att förändra. Precis som i Varat och varan tar Ekis läsaren på en historisk genomgång och berättar hur man har sett på kön tidigare. I boken riktar hon också skarp kritik mot transvården där Ekis menar att man är för snabb med att diagnostisera barn med köndysfori, att behandlingen som görs inte är tillräckligt evidensbaserad, och att man ger barn pubertetsblockerare och hormonbehandlingar i ung ålder som kommer att få livslånga och oåterkalleliga konsekvenser innan barnet ens är gammalt nog att förstå vad det innebär. Hon ställer exempelvis frågan om hur ett barn som ännu inte nått puberteten och vars hjärna är långt ifrån fullt utvecklad ska ta ställning till att hen aldrig kommer att kunna skaffa barn efter operationen.

Jag är själv inte tillräckligt insatt i transfrågan för att kunna ta ställning till styrkan och trovärdigheten av det gedigna antalet källor som Ekis hänvisar till i boken. Jag är dock benägen att hålla med henne om att den allmänna uppfattningen och det främsta argumentet som förs fram angående utförandet av könsoperationer som innebär stora risker är att det sägs vara bättre att utföra osäkra operationer än att transpersoner ska ta livet av sig. Jag har själv sett flera personer framföra det argumentet på framför allt Twitter, där jag brukade vara aktiv för ett antal år sen. Det är inte min eller Ekis sak att avgöra vad människor gör med sina kroppar, men rimligtvis borde väl åtminstone barn skyddas från fysiska ingrepp vars konsekvenser de inte kan förutse? Jag kan inte ens föreställa mig hur oerhört svårt det måste vara att som förälder känna sig pressad till att gå med på att ens barn genomgår hormonbehandling i förberedelse för en kommande könsoperation av rädsla för att barnet annars kan må så dåligt att hen kanske begår självmord.

Den synvinkel på ämnet som boken tar upp, som jag tycker är mest relevant och som särskilt tilltalade mig var argumenten mot regeringens och socialdepartementets promemoria, Ds 2018:17 ”Ändring av det kön som framgår av folkbokföringen” om att vem som helst, som identifierar sig som ett annat kön än det hen registrerats som, kan byta juridiskt kön genom en ansökan. Det blir då helt och hållet den enskildes självidentifikation som avgör vilket kön hen har och utan att det krävs att hen haft kontakt med vården. Promemorian har ännu inte tagits upp av Lagrådet. Ekis lägger betoningen på att förslaget öppnar för att kunna missbrukas av män som enbart har för avsikt att kunna ta sig in i kvinnliga utrymmen, t.ex. omklädningsrum och kvinnofängelser, genom att själva identifiera sig som kvinnor utan att vara måna om att faktiskt passera som kvinnor. Hon skriver uttryckligen att det kan låta som att man är paranoid för att det i verkligheten kan finnas ytterst få män som är intresserade av detta men hon har en poäng i att man inte heller kan stifta lagar baserat på att man inte tror de kommer att missbrukas ändå. Hon tar exempel ur verkligheten i andra länder, såsom Kanada, där det har förekommit att kvinnor har blivit stämda för att ha motsatt sig till att någon som de uppfattat vara en man t.ex. befunnit sig i samma omklädningsrum i ett badhus. Boken belyser också den enorma problematiken med att införa könsneutrala personnummer eftersom det skulle omkullkasta all statistik i Sverige som rör män och kvinnors villkor i samhället. Personnummer är det enda sättet vi har att kartlägga och följa jämställdheten i landet och det är också statistiken som ligger till grund för kvinnorörelsens krav på förbättringar. Hur kan man jobba mot ojämställdheten om vi inte längre kan se den i statistiken?

Eftersom boken precis kommit ut har jag sett flera personer skriva om den. Jag har undvikit att läsa texterna och recensionerna så långt som möjligt för att undvika att färgas av skribenternas åsikter innan jag själv hunnit läsa ut boken och bildat mig en egen uppfattning. Jag har dock inte kunnat låta bli att lägga märke till rubriker och ingresser på texter som publicerats och sett en del inlägg på sociala medier. En aktivist på instagram hävdade att boken innehåller en hel del faktafel. Den största kritiken tycks vara riktad mot Ekis urval av källor, att hon enbart valt källor som stödjer hennes redan befintliga uppfattning (även kallat confirmation bias) eller att hon medvetet feltolkat eller felöversatt vissa citat hon använder. Jag kan dock tycka att även om en del av påståenden skulle stämma förblir hennes grundläggande fråga fortfarande relevant och obesvarad, nämligen hur kan vi på ett objektivt sätt definiera vad som är en man respektive en kvinna? Största kritiken som jag själv skulle kunna ge Ekis är att hon har en tendens att medvetet felköna en del individer som hon nämner i sin bok. Om detta görs för att hon inte ser dem som det kön de identifierar sig med eller om det har som syfte att förminska deras trovärdighet kan jag inte svara på. I övrigt kan jag inte låta bli att beundra Ekis för att hon alltid intar en intellektuell hållning, att hon vågar ta i frågor som ingen annan gör, att hon är mån om att föra fram genomtänkta och logiska argument och att hon alltid tycks tänka ett steg längre än många andra debattörer. Jag tror att många har en vilja som från början är god, d.v.s. att man vill värna om mänskliga rättigheter och transpersoners hälsa, och därför inte kan eller vill se vilka konsekvenser det skulle få för hela samhället om man ändrade synen på kön. Jag har själv tänkt och tyckt att om det finns en andel människor i samhället som mår så dåligt för att de är registrerade med ett kön de inte identifierar sig med så är det djupt kränkande gentemot dem att inte underlätta för dem att byta juridiskt kön. Ekis menar att det är framför allt kvinnor som drabbas av den nya synen på kön. Det är kvinnor, vars utrymmen styrs av regler (eftersom kvinnor som grupp inte har samma makt som män som grupp), som får öppna upp sina utrymmen för andra grupper medan mäns utrymmen, som styrs av deras fysiska makt, förblir intakta och oförändrade. Hon tar som exempel att transkvinnor tillåts komma in i feministiska sammanhang bland biologiska kvinnor medan transmän hamnar utanför gruppen kvinnor och män eftersom de ses som män av kvinnor, men samhället ställer inga krav på att biologiska män ska släppa in dem i deras utrymmen.

Precis som Ekis undrar jag varför pojkar och flickor inte kan få leka som de vill och ha de intressen de vill ha utan att samhället ska gå in och försöka ”rätta till” dem på medicinskt vis. Det är trots allt normerna och inte människors kroppar det är fel på. Vill dessa barn sen i vuxen ålder ändå genomgå en könsoperation är det deras eget beslut att ta, precis som det är alla människors rätt att genomgå andra operationer som görs på frivillig basis.