”Där kräftorna sjunger” – Delia Owens

Romanen handlar om Kya, som bor i våtmarken utanför ett litet samhälle i North Carolina. Boken utspelar sig till största delen mellan 1952 och 1969. Kya är sex år gammal när hennes mamma, bröder och systrar lämnar hemmet och hon lämnas ensam med sin alkoholiserade, våldsamma pappa. Det blir snabbt uppenbart för Kya att hon måste lära sig att ta hand om sig själv och att hon inte kan lita på att det finns någon äldre eller vuxen person som tar något ansvar för henne. Åren går och Kya undviker andra människor i så stor utsträckning hon kan. Den enda konstanta människokontakten hon har genom hela boken är Jumpin’, den svarte mannen som tankar hennes båt och som hon då och då handlar av i hans affär. Hon lever annars i och av naturen, med fiskmåsar och andra fåglar som sällskap och vägledare. I den lilla staden som ligger närmast från där hon bor, Barkley Cove, kallas hon för Träskflickan och barnen i hennes ålder retar och gör narr av henne. Invånarna från stan ser ner på henne, vilket bidrar till att förstärka hennes delvis självvalda isolering från omvärlden. I boken får vi följa hur Kya växer upp, hur hon på egen hand försörjer sig och stort fokus läggs på hennes ensamhet, som både försätter henne i en utsatt situation både som barn och vuxen, samtidigt som hon känner sig som tryggast i våtmarken där hon lever i samklang med naturen. Hennes utanförskap och isolering från omvärlden gör det inte lätt för henne när en f.d. high school quarterback-stjärna plötsligt omkommer och alla stadsbor vänder sina fördomar och misstänksamma ögon mot henne.

Det är lätt att tycka om och identifiera sig med Kya, även om man själv kan ha svårt att föreställa sig i att leva i hennes situation. Hon är en typisk underdog och som vuxen läsare är det många gånger svårt att inte sympatisera med henne och känna sig nästan beskyddande gentemot henne, särskilt i hennes kontakt med andra människor i boken. Kya använder sig av naturen, bl.a. djurriket, för att förstå världen och människors relationer. I romanen får man flera gånger läsa om hur hon tänker och tolkar saker som människor säger eller gör, ofta med exempel från ett särskilt beteende från en djurart. Det märks att författaren Delia Owens är zoolog i grunden. Boken innehåller många naturbeskrivningar och beskrivningar av olika djurarters beteenden och utseende. Det kan verka lite överflödigt för någon som är mer intresserad av själva handlingen och inte vill fastna i naturbeskrivningar men jag tycker att det gav en viss trovärdighet till romanen, som till handlingen annars känns så avlägsen verkligheten, på något sätt. Åtminstone för personer som mig som inte har någon aning om hur det är att leva i våtmarken.

Romanen tog ett tag för mig att komma in i, men jag tyckte att den verkligen kom igång när jag hade läst ¼ av den, kanske 60-80 sidor. Efter att man kommer in i den går det nästan inte att sluta läsa, vilket är ett mycket gott tecken på en bok. De böcker jag minns mest är också de böcker som jag har läst ut väldigt snabbt. Jag älskar böcker som greppar tag i en och som får en att leva i boken och med dess karaktärer, vilket jag kände när jag läste denna. När man börjar prioritera läsning framför sömn, det är då man vet att man är fast. När Kya var lycklig var jag lycklig, när hon sörjde gjorde jag likadant. Boken innehåller allt man kan önska sig av en roman: en överlevnadshistoria, familjedrama, kärlek, existentiella frågor och t.o.m. en mordgåta. Ibland kunde jag känna att vissa delar av boken var rätt platta och förutsebara. Jag saknade också ett visst djup i karaktärerna, som ibland snarare var som arketyper än tredimensionella personporträtt. Jag hade önskat att man exempelvis hade fått veta mer om Jumpin’ och hans familj, och att författaren utvecklat honom mer som karaktär, förslagsvis genom att ta upp eller visa mer av hans liv som en svart man i det segregerade North Carolina. Istället kändes han ofta som en karaktär som bara fanns med som moraliskt stöd till huvudpersonen, Kya. Bristerna gjorde dock inte boken mindre spännande för mig som läsare. Jag upplevde nästan att boken var som en klassisk Hollywood-film från 90-talet, fast med en kvinnlig huvudkaraktär istället för en manlig som spelas av Tom Hanks. Under tiden jag läste minns jag att jag tänkte att boken också skulle bli en bra miniserie av HBO.

Om man bortser från att boken kan upplevas som en aning förutsebar och kanske lite väl tillrättalagd på vissa ställen (jag vågar inte ge några konkreta exempel eftersom jag inte heller vill avslöja för mycket) så är detta en bok som definitivt är värd att läsas. Den får en att känna, tänka och bli berörd, vilket visar på en stark handling och berättarkonst. Jag måste erkänna att jag i början var lite skeptisk till att läsa den eftersom jag var orolig för att den skulle innehålla för mycket naturbeskrivningar och liknande, vilket oftast leder till att jag har lättare för att tappa intresset för en bok. Nu när jag har läst den kan jag absolut rekommendera den till alla, i alla åldrar.